Från förra bloggen om virtualisering så kan man ta med sig att virtualisering skapar ett oberoende till underliggande arkitektur som ger bättre rörlighet och resursutnyttjande genom metoder och verktyg för hantering av instanser som nyttjar de virtualiserade resurserna.
Frågan är nu på vilken nivå man ska virtualisera för att uppnå bättre rörlighet och resursutnyttjande?
Det finns flera nivåer av virtualisering och den enda förmågan en virtualiseringnivå måste ha är att den skapar ett oberoende till underliggande arkitektur. Det som de sedan skiljer dem åt är förmågan att låta sig hanteras. Operativsystem som kan köras i virtuella miljöer är en nivå där man kan uppnå ett högt resursutnyttjande av hårdvaran, men ett lågt resursutnyttjande av funktioner i operativsystemet. De olika s k gästerna i en hårdvaruvirtualiserad miljö är helt isolerade från varandra och delar inget annat än den underliggande hårdvaran.
Hårdvaruvirtualisering används främst då man inte vill röra de applikationer som kör på ett operativsystem. Har man däremot möjlighet att virtualisera på en högre nivå så ska man göra det eftersom det ger ett ännu bättre resursutnyttjande. Bättre resursutnyttjande är positivt i många bemärkelser, men kan ställa till problem i andra. Önskar man isolerade miljöer så ska man antingen inte virtualisera eller göra det på en hög nivå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar