En IT-guy förknippar virtualization med produkter som VMware och MS Virtual Server medan en utvecklare främst tänker på JVM eller CLR. Vad båda försöker uppnå är att abstrahera bort ett beroende mellan två nivåer i arkitekturen. IT-killen virtualiserar för att på en operativsystemnivå skapa ett oberoende till underliggande hårdvara, medan kodaren skapar ett oberoende till underliggande operativsystem.
Oberoendet till underliggande arkitektur gör att man dels skapar än bättre rörlighet men även möjligheten till bättre resursutnyttjande. Rörligheten får man på grund av den lösa kopplingen som en instans eller objekt har till den underliggande arkitekturen. Graden av resursuttnyttjandet förbättras genom möjligheten att hantera den virtualiserade arkitekturen.
Hårdvara är inte en bristvara idag och det är inte dyrt att köpa. Men kostnaden för att hantera nyttjandet av hårdvaran är dyr samt att det är ett problem att migrera från äldre hårdvara till nyare. Virtualisering kopplar loss beroendet men bidrar även tillsammans med metoder och verktyg till en flexiblare hantering av resurserna.
Metoderna och verktygen handlar om att skapa en brygga mellan det IT-killen gör om dagarna och det utvecklarna hade i tanken med sin programvara. Microsoft kallar det för Managing Dynamic Systems och bygger upp ett förhållningssätt kring det som kallas Dynamic Systems Initiative (DSI). Till DSI kopplas ett antal modeller som ska supportera DSI beroende på vad som ska hanteras i en IT-miljö. En av modellerna är System Definition Model (SDM) som ska bidra till DSI för hantering av applikationer i distribuerade miljöer. En annan modell är Service Modeling Language (SML) som avser hantering av WS-* tjänster. Verktyg som bidrar till hanteringen är Microsoft Operations Manager och Virtual Machine Manager.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar